februari 9, 2010

Idag har jag gjort nästan allt jag skall…

På jobbet har jag två backar som går att bära från det brandsäkra rummet till mitt arbetsrum. I den ena backen hänger det jag skall jobba med och det är den bär jag med mig varje dag. I den andra backen hänger det jag skall undvika att  jobba med för att det faktiskt inte är så angeläget och den backen får vara kvar i det brandsäkra rummet.

Det är enkalre i teroin än verkligheten, precis som med så mycket annat. Telefonen ringer, det kommer mail, det finns arbetsuppgifter jag helst undviker. Det finns människor att prata med, arbetsmöten, blanketter att fylla i, möten att planera, privata sker att komma ihåg. Det svåraste är att lära sig att inte ringa upp, inte svara på mail om det inte är det som är mest priorierat. Det är jobbigt att ha tio telefonlappar från samma person och inte ringa upp. Även om man vet att det inte är viktigt och att det kommer ta  trettio minuter från något som måste bli gjort.

Men idag har varit en bra dag. Idag har jag flyttat från backen som jag bär till mitt rum till backen som står kvar i det brandsäkra rummet, arkivet. det är bra. Så på torsdag kanske jag kan flytta lite mer… Och sedan är det dags att fylla på backen ”att göra” med nya saker. Men det är då och nu är nu. Jag trivs i nuet.

februari 8, 2010

Just nu…

… skrivs det så mycket klokt i de bloggar jag läser. Jag tycker att det är modigt och kärleksfullt att våga ställa så svåra frågor att man tappar fotfästet för en stund. Jag har däremot väldigt svårt att komentera inlägg som jag tänker borde ägnas en hel kväll att prata om över något gott att dricka och godis att äta på.

Själv är jag just nu drabbad av en bottenlös hopplöshet. Det blev inte bättre att jag pratade om det på handledningen idag. Det bara gjorde hopplösheten och konflikterna tydligare. Hur skall jag kunna ta åt mej de råd jag får när jag så tydligt övertagit alla de känslor familjen projecerar på mej. Det roliga är att trots att jag tog upp något för att jag vill ha hjälp hör jag hur jag låter som en av familjemedlemmarna. Varje råd jag fick slog jag bort med att det inte funkar.

Just nu händer det inget gällande adoptionen heller. I snart två månader har det inte hänt något trots att vi skulle vara prioriterade. Det är som den svenska sjukvårdskön.

februari 8, 2010

Efterlysning

Efterlyser härmed drömprinsen som vill följa med mej på spa och få gurkor på ögonen, morötter i öronen och persilija i näsan. Samtliga av dessa saker händer nämligen om man åker på spa enligt Älsklingen. Älsklingen tänker nämligen inte följa med.

Jag skulle väldigt gärna åka på spa ett par dagar. Ibland har jag funderat på tanken att åka helt själv. Två nätter ensam någonstans utan sällskap. Skulle det tråka ut mej eller fascinera mej?

Är det någon som vill åka med och stifta bekantskap med alla grönsaker?

februari 8, 2010

Ett eget liv…

En blogg är inte helt enkel, det har jag diskuterat förut. Och inatt medans jag sovit och under dagen då jag hade handledning, som jag förresten överlevde, har några av mina bättre vänner läst och kommenterat. Alla från sina utgångspunkter och med sina tankar utifrån något jag skrivit. Alla tre är för mej värdefulla vänner med tankar som jag behöver och uppskattar och ändå har det lyckats bli lite rörigt.

Jag ler mest när jag läser kommentarerna och tycker absolut att komentarerna kan kommentera andra kommentarer. Det är helt välkommet på min blogg. Misstag är också välkomna då det visar att man bryr sig och är engagerad. Att man ser olika på mina inlägg är också välkommet för annars vore det väl märkligt.

För det är ju precis så, att blogga är inte enklare än verkligheten, det är en annan verklighet. Samtal här inne blir fel för att sedan bli rätt. Utan fel inga rätt… Och här är så många rätt!

februari 7, 2010

Så svårt…

Det är så svårt att vara annorlunda. Att behöva förklara vad som händer en och inte ha någon som är i en likande situation. Ingen människa befinner sig i ett vakum och man skapar sin identitet i relation mot andra. Men när den situation man hamnar i är ovanlig, som att bli förälder genom adoption, så blir man annorlunda.

Annorlunda är aldrig bra. Grupper, samhället, samanhang strävar efter att alla inom gruppen skall vara så lika som möjligt. Självklart skall du vara samma i ditt föräldraskap som i vårt. Skillnaderna är besvärliga för de innebär att något är annorlunda.

Och man själv blir förändrad av att vara annorlunda. Man förklarar sig, försvarar sig, motiverar sig, sluter sig… Något som man kan ifrågasätta inför sig själv kan man försvara utåt. Själv kanske man är le på att höra hur bra det är ”att gå idé” när man adopterad men ändå blir det man själv som försvarar det inför vänner. Man har frågor, oro, tankar, ångest som man döljer för det skulle bara spä på omgivningens fördomar.

Att vara speciell är något positivt. Att vara annorlunda är något besvärligt.

februari 7, 2010

Imorgon är det handledning…

Om någon fortfarande kommer ihåg mitt inlägg innan jul om min sista handledning innan vi skulle hämta LillTotten så var jag ju fruktansvärt besviken på den. Imorgon måste jag gå på hanledning igen. Handledning skall vara n¨ågot man ser fram emot pch just nu vill jag bara slippa.

Ja, jag vet att jag är långsint, har svårt att ge en andra chans och borde vara mer förlåtande. Men jag har inte lust. Jag vill verkligen inte gå på handledningen imorgon. Och jag vill absolut inte tala om det här på handledningen imorgon vilket jag misstänker att handledaren vill. Jag vill inte!

februari 7, 2010

Lillebror

BusUngen har skaffat sig en egen lillebror. Allt sedan han förstod att vi inte skulle hämta en lillebror, i början av januari, släpar han runt på sin talande bebisdock som han fick i födelsedagspresent i sommras. Dock heter samma namn som hans pappa, för det var det finaste han kunde komma på om de inte skulle heta samma namn, men kallas lillebror.

Lillebror är numera med överallt och en mycket levande person. Det är både charmigt och lite skrämmande. Jag inser att den här leken kommer ifrån hur han upplevde att det helt plötsligt inte kom någon lillebror. Samtidigt är han också i en ålder där rolllekar är naturliga. Så lillebror gör allt han gör med ett undantag. Istället för att gå på förskolan så får han åka med mej till jobbet.

Han har varit med på förskolan en gång också. Det var lite kluvet. Min lilla pojk, för han börjar bli en riktigt liten pojk, kom släpande på en docka helt obekymrat till förskolan.

februari 6, 2010

En skrivare är instalerad

Dagen har varit bra. Det har inte blivit gjort så mycket men, men… Jag har idag äntligen instalerat skrivaren som jag köpte samtidigt som den bärbara datorn. Det är så skönt när sådana där dåliga samveten försvinner. Borde försöka få gjort några mer. Är det inte märkligt, ju längre man skjuter upp något desto svårare är det att få det gjort. 

Det borde vara tvärt om. Det man har tänkt på länge borde vara det första man gör men så funkar inte jag. Saker som drar ut på tiden blir bara värre att få gjort.

Jag är trött. Tröttare än vad jag troddde. Skall kanske stänga av den här leksaken och krypa upp mot Älskligen och titta på Spiderman. Vem vet, jag skulle kunna somna också.

februari 6, 2010

Inget att skriva om…

Älsklingen sa: Vad skall du skriva om, du har ju bara sovit? Innan sa Älsklingen om Snurran: Hon har inte bara litet huvud, hon har liten hjärna också! Så mycket mer har vi inte pratat med varandra idag.

Det är inte lika tyst nu på morgonen. Det är bra det också. Det är mitt liv. Mitt liv är inte tyst utan ganska mycket likt en orkester som inte kan spela i takt. Skall snart börja morgonen med kläder och tandborstning. Apropå tandborstning. BusUngen var hos tandläkaren igår och hon hade sagt att han hade fina tänder. Hon sa också att det okej att han fick borsta tänderna själv och att man sen själv bara kollade över. Är hon galen? Tror hon att han skulle ha fina tänder i så fall? Det är antagligen någon form av bristande kommunikation. Det var Älsklingen som var med till tandläkaren så det är inte bara möjligt utan helt enkelt väldigt troligt.

Apropå kommunikation så skall BusUngen till logopeden för försenat tal. Dit är det inte enkelt att komma. Det är kö för att komma till bedömningssamtalen. Vi har varit på tre sådana på ett år. Vid det sista, i januari, bedömde hon att han var både efter och redo att börja jobba med sitt tal. Någon som blir överaskad om jag säger att det var kö för att få börja göra de också. Något absurt. Vi köar för att få besked om han behöver stöd och sedan skall vi kö för att få stöd.

Men någonstans har det skett ett mirakel. Han skall få börja redan första veckan i mars. Varje tisdag  varje vecka hela mars klockan 11.00. Vilken omöjlig tid. Det är ju bara att ta ledigt hela dagen. Och det är den dagen jag varannan vecka går på hundutbildning. Visst kan älsklingen gå men han måste ta semester, jag har ju flex som jag kan ta ut. Sedan är tisdagar den dag i veckan vi har grupp på min arbetsplats. Så man kan lugnt säga att min telepatiska kommunikation med logopeden inte funkat. Tisdagar är vår familjs värsta dag på hela veckan som de kunde välja. Men om det nu är enda tiden? Vad väljer vi då?

Jag skall försöka kommunicera med logopeden på måndag, på telefontid. På telefontiden har vi handledning på jobbet. En tid då man absolut inte pratar i mobiltelefon. Återigen blir kommunikationen störd.

Tackar vet jag tystnaden igår.

februari 5, 2010

Monolog för envar

Jag har alltid samlat på ord. För mej innehåller de sanningen och tystnaden. Den här monologen fick jag, av en person som för mej alltid kommer påverka mitt liv. Efter den avbrutna adoptionen har brottstycken av den funnits i mitt huvud:

Monolog för envar
Hade jag fått
vad jag aldrig fick
så hade det gått
som det aldrig gick.

Hade jag mött
den jag aldrig mötte
och hade jag skött
vad jag aldrig skötte
och hade jag känt
vad jag aldrig kände.

Ja, hade jag gått
dit jag aldrig går
så hade jag stått
där jag inte står.