Idag har jag gjort något bra…

Idag på jobbet hade jag ett samtal på en och en halv timme. Ett sådant där samtal där allt bara klickade. Det hade lika gärna kunnat bli ett katastof samtal som slutat med en enda stor konflikt och en otroligt kränkt förälder. Men av någon anledning så blev det inte så.

Varför? Antagligen hade jag tur i mixen när det gäller att säga rätt sak vid rätt tillfälle till en människa som ville höra vad jag hade att säga. äntligen. Jag har tillbringat nästan sex månader med att försöka komma på hur jag skulle få till det här samtalet. Och jag har försökt, på olika sätt och med hjälp av olika personer. Kanske skall jag inte säga att de här försöken varit misslyckade. Kanske har de bidragit till att samtalet idag var ett bra samtal. Fast tro mig, de  har varit några riktigt dåliga samtal.

För idag har jag gjort något bra. Idag har jag förhoppningsvis haft ett samtal med en förälder som lämnade mig med självkänslan i behåll och en tro på något bra.

BusUngen säger…

-   Vet du vad jag skall bli när jag blir stor, frågar BusUngen
-   Ska du bli polis?
-   Jaaaaaaa, säger BusUngen
-   Ska du bli brandman?
-   Jaaaaaaaaa, säger BusUngen
-   Hm, vad skall du bli mer?
-   Mamma vet det, säger BusUngen, jag skall bli sån som pappa!
-   Ja, du skall bli elektriker!
-   Jaaaaaaa!
-   Och så skall du bli snickare.
-   Ja, och sån som bangar djur.
-   Ja, du skall bli jägar som morfar.
-   Jaaaaaa, säger BusUngen och filurar mer. Mamma vet vad jag bli mer?
-   Nää…
-   Jag skall ju bli en pappa, säger BusUngen skrattande.
-   Vad mysigt, säger jag, men då måste du ju ha en mamma.
-   En mamma, säger BusUngen och grubblar länge. Jag vet, utbrister han tillslut jätte lyckligt, mamma kan bli mamma till min bebisar.
-   Får jag bli mamma till dina bebisar, tack!
-   Ja
-   Skall du ha två bebisar?
-   Ja, säger BusUngen bestämt, en från mammas mage och en skall vi hämta med flygplan.

Om jag har ovanligt bra minne som minns hela samtalet? Nä, vi har haft samma samtal varje morgon i minst en veckas tid. Och det är viktigt att jag svarar samma sak varje gång.

Läggdags…

Älsklingen säger att jag måste gå och lägga mig snart, annars orkar jag inte upp. Det ligger något i det.

Försöker förbereda BusUngen på att LillTotten är på väg. Jag är inte så säker på att det funkar.

Vi väntar på at socialsekreteraren i Taiwan skall återkomma från ????? (har ingen aning från vad). Då skall vi få ett definitivt premilinärt datum. Hade varit skönt.  Hon är tillbaka senast torsdag.

På torsdag har vi skype-samtal.

Jag tycks tänka i stolpar idag här inne. Ni får stå ut med mig! Jag är i alla fall inte ledsen. Bara stenografisk.

Tomtedags…

Ibland träffar man på människor av en slump som får en att tro att tomten faktiskt finns. Ikväll, alldeles nyss, efter att jag roat mig att gnälla till höger och vänster, fick jag ett mejl som var precis vad jag behövde!

Så jag hoppas att tomten kommer med en tidig julklapp även till Pipline.

Jag borde vara glad…

… men jag är bara ledsen. Inget som någon gör är bra för mig. Blir folk glada när jag berättar om beskedet, blir jag tyst. Blir de inte tillräckligt glada blir jag sur. Och så gråter jag. Jag går med tårar i ögonen hela tiden. Jag börjar så smått tänka att det är alla spänningar som börjar släppa och att jag sakta börjar tro på det här men det är lika jobbigt ändå.

Vi hade handledning idag på jobbet. Så jag och mina fema rbetskamrater satt i tre timmar med vår externa handledare. Det börjar allt med att vi går ett varv och berättar om vi har ngåot vi önskar ta upp och tala om. Så jag berättade där att jag nu fått beskedet och att vi skulle få åka i mitten av december. Så det var sista handledningen för mig och att jag räknar med att jobba ca tre veckor till.

När andra har slutat/gått på föräldraledighet i vår grupp, fyra stycken på tre terminer, har vår handledare avslutat handledningen med att rikta sig till den personen och sammanfatta den tiden som varit och sedan har han bjudit in alla i gruppen att säga något personligt. Med mig gjorde han inte det, han sa bara hej då. Och det sårade mig.

Jag tog upp det här på handledningen för att få möjlighet att säga hej då i lugn och ro innan allt blir kaotiskt så som det blir när man skall sluta på mitt jobb på tre veckor. Och någonstans var jag inte viktig. Inte för någon. Jag har arbetat på den arbetsplatsen i drygt ett och ett halvt år. Andra har jobbat där bara i tre månader och dem har han tagit sig tid för men inte med mig. Inte heller mina arbetskamrater tyckte att det var viktigt.

Jag klarar inte det här just nu.

Resebesked

Två veckor efter court hearing fick vi i fredags beskedet att first hearing var klar och att de planerar för att vi skall hämta LillTotten i mitten av december.  Något som enligt alla beräkningar skall ta tre till fem månader har tagit två veckor. Jag skall inte påstå att jag tänker, det är mer som känslor, tankar, bilder som poppar upp i huvudet på mig.

Älsklingens husdjur har dött!

Påfågelsfjärilen såg ljuset och sökte sig in i det för att så att säga gå över till andra sidan. Ni som med mig har sett på Medium och liknande serier vet precis vad jag menar. Så tydligt lyset ljuset för Älsklingens husdjur.

Eller mer konkret, det druknade i stearinet till ett av mina brinnande ljus… Men ljust var det.

Träning, eller vad det nu kallas…

Jag skall försöka börja träna igen.

Det har öppnat en ny träningsanläggning där jag bor och jag är numera guldmedlem. Ja, det handlar ju om hur mycket man betalar per månad och inte ens träningsförmåga om man får det där guldkortet. Och jag får det då jag vill kunna träna även i närbelägna kommuner. Så det liksom blev så. Den här veckan har jag tränat tre gånger och de har bara blivit mer och mer minnesvärda.

Idag tränade jag med fru Landkrabba. Vi stämde möte på detta nya ställe då vi kände att två guldfiskar på land var bättre än en ensam. Visserligen kanske man syns mer men man har åtminstonde sällskap. Så glada i hågen och med risk för livet gav vi oss i kast med konditionsmaskinerna. Den ena av oss hade puls som så hög att döden var nära och den andra hade ingen puls alls enligt maskinen.

Nåja, som avrundning på denna fantastiska lördagsmorgon var vi naturligtvis tvugna att titta på styrketräningsmaskinerna. Och det är där, då fru Landkrabba nästan lyckas bli uppäten av en av dessa idiotsäkra maskinerna som jag inser att min blogg har fel inriktning. Jag borde skapa en fotoblogg och denna bild på fru Landkrabba hade kunnat bli min första bild. Tyvärr vägrade hon sitta kvar i maskinen medan jag sprang och hämtade mobilen. Hon hade också mage att säga att jag inte fick skriva om detta i min blogg. Jag talade naturligtvis om att jag bara skriver snälla saker i min blogg. Däremot överväger jag att ta med det i nästa hundklubbs tidning.

Men det är faktiskt en snäll sak jag skriver om för jag hade otroligt kul!

Älsklingens nya husdjur

Älsklingen har skaffat ett husdjur. En påfågelsfjäril. Ni läser helt rätt.

Sedan igår har vi en påfågelsfjäril fladdrande runt i huset. Älsklingen tycker den är gullig och påstår att den bara lever ett dygn så det finns ingen anledning att göra något åt den. Snurran funderar på om den är tillräckligt intresant för att krossa porslin för. Fabian har nog inte förstått att den finns. Jag och BusUngen tolererar den för Älsklingens skull.

Men den får inte lov att sova i sängen. Det är det enda jag har att säga om det. Särskilt inte om den skall dö inatt!

En dag att minnas

Snurran har krypit upp brevid mig och rullat ihop sig till en boll. Egentligen har hon tagit Fabans plats men idag få hon väl låna den. Både hon och Fabian har övat på att gå över stege. Snurran tycker att den är jätte läskig men det funkade riktigt bra. Fabian har promenerade över helt obekymrad så han fick gå direkt på backningen. De skall lära sig backa över stege också. Det är egentligen Snurrans läxa på Klickerkursen men det underlättar när båda hundrarna tränar på samma sak för då sliper jag att tänka så mycket.

Jag tycker att det är kul med klickers men det är svårt. Dels att klicka på rätt ställe men också att inte prata hela tiden och att hjälpa till. Så ibland tror jag att den som övar mest är mej själv. Nu skall jag inte påstå att jag tränar allt för mycket men ibland gör även jag det. Idag gjorde jag det medans vi städade hela stallet. Så nu är även stallet klart. Nu är det bara lekstugan kvar sedan är är allt vinter klart!