Älsklingen tittar på Rambo och det är verkligen en helkass film om någon frågar mej. Jag tittar på mycket strunt men det där är riktigt dåligt. Och medan Rambo sprängde sig ut från något ställe konstaterade jag rått att man kunde ju påstå att Rambo tycker att gult är fult…

Inget nytt om adoptionen idag. Är inte säker på att jag hade väntat mej det men det hade varit skönt att veta innan julafton. Men kommer inte beskedet imorgon har vi garanterat ett besked som väntar oss efter juldagarna. Med andra ord nästa vecka.  

Som dagens tidigare inlägg påvisade fick dagen en något sen start och jag är inte helt frisk. Ett säkert tecken på det är mina konstanta nysningar som skakar huset. När jag är halvförkyld nyser jag minst tio gånger per timme vilket är något tröttsamt. BusUngen är mycket ordentlig och talar om för sin mamma att hon måste hålla för munnen. Vi har ett mycket ordentligt barn.

Idag i bilen talade jag om för BusUngen att vi bara skulle köra förbi fotbollsplanen innan vi var hemma vara han talade om för mej att det var allas fotbollsplan, förutom de som var döda, för de kunde inte leka… Logiken var slående. Förresten ville han döda ett Bä till för det var kul. Antingen uppfostrar vi en psykopat eller så kommer det väl så helt slint i slutändan och så blir han vegan.  Undra vilket som är värst?

Idag frågade BusUngen efter sin lillebror. Det var första gången på ett tag och han sa att han saknade lillebror och ville åka och hämta honom nu. Så jag bet i det sura äpplet och sa att de hade hittat lillebrors första mamma och skulle bestämma om lillebror skulle stanna hos henne eller komma till oss. Och om de bestämde att lillebror skulle stanna hos sin första mamma skulle vi få vänta men att det då skulle komma en ny lillebror eller lillasyster till honom. BusUngen sa inget om det.

Märker att det är fler än jag som väntar på vårt besked. Ville därför bara tala om att det inte skett något nytt. Och även om det hade gjort det så hade jag inte skrivit om det förren nu eftersom jag bara för ett par minuter sedan vaknade och förflyttat mej med täcket ner till soffan.

Jag är förkyld också av alla eländig saker. Och BusUngen hade sej ett spel imorse över att Älsklingen sulle köra honom till förskolan. Han skulle åka mmmas bil!

Nu skall jag tända i spisen och göra frukost som jag kan äta under täcket.

Det finns dagar som jag känner mej som en värdelös förälder. De är inte många men idag är en sådan dag. Det känns som om jag och BusUngen har bråkat hela dagen. Det är verkligen inte sant. Vi hade en underbar pulkatur på förmiddagen och en mysig eftermiddag och kväll på Lisseberg med teater men där i mellan vill jag helst glömma.

Jag avskyr när vi bara blir sura på varandra och grälar. När jag tappar tålamodet och inget funkar. Jag känner mej trött, värdelös och misslyckad.  Jag vill ju att han alltid skall vara nöjd och lycklig. Och jag tycker inte om att känna mej värdelös som förälder.

Hur säker jag är? Vad sägs om 100% men med en obegriplig önskan att vilja tro på julmirakel. Underverk utföres genast, men mirakel tar lite längre tid… Och det är tveksamt om mirakel utföres på tio dagar då tomten är upptagen med att läsa önskelistor och dela ut julklappar.

Idag är moderns sista dag att betala in avgiften för överklagan.

Idag fick vi också ett mail från Chung Yi som var mycket artigt och talade om att de skulle respektera vilket beslut vi än fattade. Lätt för dem att säga. Det behöver ju inte fatta något beslut. De har ju redan fattat sitt (fel) beslut när de beslöt sig för att förmedla adoptionen för en förälder som inte var redo. Nä, nu var jag elak. Det betyder mycket för mej att de inte håller vårt beslut emot oss. Särskilt med tanke på att vi fortfarande önskar adoptera. Det är nämligen en oror för mej,  hur påverkar det här våra möjligheter att bli valda igen? Hur ser de på oss?

I mailet vi fick var det för första gången specificerat när socialtjänsten skulle träffa modern. Även det var idag. Så båda sakerna som påverkar vårt beslut skedde idag. Nu behöver vi bara vänta på att informationen skall når Chung Yi, senare BFA och till sist oss. Snacka om indirekt kommunikation.

Nu är det 11 dagar kvar tills vi kommer avbryta vår adoption. Jag inbillar mej att jag blir mer och mer förberedd men tror egentligen att det bara är skitsnack. Någonstans inom mej finns det ett hopp kvar som skyddar mej mot den värsta smärtan. Och när den dör om 11 dagar kommer det att gör smärtsamt ont.

Ett par dagar och sedan kommer även den smärtan att falna.

Imorgon är sista dagen som modern kan betala in överklagningsavgiften. Jag misstänker att hon inte har gjort det för då borde vi fått information om det. Just nu är alla väldigt angelägna om att ge oss information. Som jag ser på alla variablar så finns det bara en variabel som gör att vi kommer kunna gå vidare med den här adoptionen och det är om modern inte fullföljer överklagan. Då kommer doamren fatta ett beslut om att avslå överklagan. Det beslutet kan hon överklaga men om socialtjänsten säger att hon inte kommer göra det efter deras möte med henne så kommer vi kunna välja att fortsätta med adoptionen in i januari.

Alla andra variablar. Att modern i någon form betalar in överklagningsavgiften och att adoptionen i någon form skall provas på nytt eller att modern säger till socialtjänsten att hon tänker fortsätta överklaga innebär att vi kommer att avbryta adoptionen. 

Så möjligheterna att det här skall gå i lås är så väldigt små. Jag vet inte ens om jag vill längre.

Min son och hans kusin har stängt in mej i fängelset. Sån tur att här finns internet!

Nu är det exakt 12 dagar kvar till vi skall avbryta vår adoption av LillTotten om vi skall stå för vad vi har bestämt.

Och på måndag skall modern senast betala in överklagningsavgiften.

Det här kommer aldrig gå vägen.

Hur mycket kommer jag sörja ett barn jag aldrig fick. Det här är värre än att sörja det barn jag aldrig blev gravid med. Det här barnet, LillTotten, finns i verkligheten.

För att ha ett så löjligt litet hus som vi har är det ovanligt segstädat. Men nu står i alla fall julgranen inomhus. Visserligen inte klädd men den står på plats. Och BusUngen ställde ut sina julklappar på trappan innan han gick och la sig för att att Gårdstomten skulle hämta dem och skicka dem till tomten så att han kan dela ut dem. Vilket innebar att BusUngen var tvungen att springa ner två gånger när han skulle somna för han var kissenödig. Jag misstänker att det mer handlade om att han öppnade dörren för att se om Gårdstomten varit och hämtat påsen ännu.

Och för att berätta vidare om BusUngen så självklart är det så att sångtexten jag la ut härom dagen är något modifierad för att passa våran Snurran. Härom dagen när jag sjöng den i bilen för BusUngen så sa han åt mej att vara tyst och började sjunga själv. Och samtidigt som han kiknade av skratt sjöng han: Mamma min tycker om att ha skoj, man får ha tålamod oj, oj, oj…

Om ni undrar vad jag gör så har vi storhandlalt och håller just nu på och städar. Det är så de vuxna på Kvarnlyckan tillbringar en barnfri kväll när BusUngen sover över hos sin mormor och morfar… Mycket vuxet och praktiskt.

Snurran min, tycker om att ha skoj.
Man får ha tålamod. Oj,oj,oj.
Om en leksak är försvunnen,
då har Snurran den i munnen
men det gör, men det gör ingenting.

Snurran min, tycker om att ha skoj.
Man får ha tålamod. Oj,oj,oj.
Titta där på bästa filten
där syns märken efter munnen
men det gör, men det gör ingenting.

Snurran min, tycker om att ha skoj.
Man får ha tålamod. Oj,oj,oj.
Mitt i natten går den stollen
upp och jagar gummibollen
men det gör, men det gör ingenting.

Snurran min, tycker om att ha skoj.
 Man får ha tålamod. Oj,oj,oj.
Ser hon posten tar hon breven
man får gissa vem som skrev´t
men det gör, men det gör ingenting.

Snurran min, tycker om att ha skoj.
Man får ha tålamod. Oj,oj,oj.
Får hon foder hon bara gnäller
hon vill äta levergodis
men det gör, men det gör ingenting.