Traditioner…

Jag har inte skapat mej så många nya traditioner sedan jag blev vuxen men varje år julhandlar jag med Sysslingen. Det har jag gjort idag. Det är en väldans trevlig tradtion och jag har haft en väldans trevlig dag.

Förklaring till gårdagens inlägg…

Orkade inte skriva så mycket igår men vi hade ju fått ett nytt mejl från BFA-A med svar från Chung Yi på våra följdfrågor.  Så som jag kan räkna ut det från deras svar finns följande alternativ:

Alt. 1 
Är att modern inte betalar in avgiften som skall betalas vid en överklagan och då avslår domaren moderns överklagande. Det beslutet kan dock modern överklaga och då börjar allt om igen.

 

Alt. 2

Är att modern betalar avgiften och då kallar domaren till ny court hearing. Ifall modern då säger nej till adoption skall allt utredas på nytt. Och samtlig beslut går åter att överklaga av modern.

 

Alt. 3

Är att modern vid court hearingen säger ja till adoptionen igen. Men då skall ny first och final hearing ske och återigen kan modern överklaga besluten och sedan kan allt börja om igen.

 

Alt.4

Är att domaren vid court hearing bestämmer att beslutet inte är överklagnignsbart. Men hur troligt är det?

 

Så vad som än händer känns det som om vi bara kan förlora. Just nu känns det ganska hopplöst. Mer som om vi kör in i en refug än gör en lyckad U-sväng. Så vad skall vi göra? Någonstans känns det som om det här aldrig kommer att ta slut. Modern har till den 21 december på sig att betala in avgiften, så de förut sagda 10 dagarna har förlängts med två veckor, och i slutet av december skall socialtjänsten träffa modern för att åter igen tala med henne om hennes inställning.

Men vad hjälper det. Det går ett par veckor och sedan ändrar hon sig igen. Just nu känns det verkligen inte hoppfullt. Men vi skall stå fast vid det vi har sagt och avvakta december ut.  Men vad skall de ha hunnit besluta på den tiden med tanke på hur lång tid det tar mellan allt. Det känns som vi just nu bara skjuter upp beslutet att avbryta adoptionen.

Skall jag bli tvingad att leva med frågan resten av livet om vad som hände med LillTotten?

Orkar inte just nu…

Har fått ett nytt mejl från BFA-A. Från att förut känt mig lite hoppfull och fortfarande någonstans planerat för en resa i februari känns det just nu ganska nattsvart. Jag ger det tio procents chans att vi verkligen kommer adoptera LillTotten. Just ikväll orkar jag inte skriva om alla variablar. Mer än att alla variablar verkar leda till att vi inte kommer att adoptera LillTotten.  

Undra om jag alltid kommer undra över vår LillTott eller om minnet kommer att blekna? Undra när frågorna slutar göra ont?

Ibland får man planera om med ett leende…

Igår skulle BusUngen och Älsklingen sova bort men de bestämde sig för att komma hem. Hm, jag som hade dratt fram alla julklapparna och höll på att slå in dem. Fort bort med dem och en strålande BusUnge kom hem och kastade sig glädjestrålande i min famn och vi tittade klart på Bilar tillsammans.

Imorse hade jag bestämt att jag skulle gå ut och gå med min mamma. Vi skulle passa på när BusUngen inte var hemma så vi för en gångs skull skulle få möjlighet att prata själva. Det föll inte i god jord hos BusUngen men efter lite dividerande fick han och Älsklingen följa med en bit i skogen och sedan gå hem.

När BusUngens mormor sedan åkte hem talade han tydligt och bestämt om att han skulle gå samma väg som mormor och mamma och det var bara att gå ut i skogen igen. Nu ljög jag för barnet och kortade ner promenade till hälften men han knatade på i god takt, vilade på stenar, letade efter älg, rådjur och harbajs samt spårade mormor och mamma samt älgar.

Sedan kom vi till Kvarnlyckans fotbollsplan. Hm, ja, det är en riktig fotbollsplan. Och längs ena kortsidan och långsidan är det fullt med is ca fem meter in på planen. Jag och BusUngen hoppar glatt på isen hela vägen runt. Jag inser att mitt lilla barn håller på ett bli genomblött från topp till tå och han är bara så lycklig så vi hoppar på. Jag tror inte att min blir förkyld av blöta fötter om man är lycklig.

Och efter lunchen satte jag och BusUngen upp alla vägdekorationer i lekrummet. Det blev bra. Hade egentligen tänkt att sätta upp dem när BusUngen sov för att slippa diskussioner med en fyraåring men bestämde mig för att han skulle få lov att vara med. Han tycker att det är väldigt kul det är bara jag som ibland inte uppskattar hans hjälp till fullo. Men vi överlevde båda två och det blev riktigt bra. Nu är det bara lite saker till som skall sorteras in. Det där som så lätt blir liggande för det är så lite kvar.

 Just nu håller Älsklingen på att försöka lägga BusUngen och det går riktigt dåligt. Det går faktiskt bra för det mest nu för tiden men inte idag. BusUngen har lärt sig räkna och mamma skall lägga honom tio gånger och pappa en. Och varje dag börjar han om från början så jag kommer aldrig till mer än min första gång enligt honom…

I princip är allt enkelt…

I princip är det enkelt att förstå att alla föräldrar inte är bra föräldrar. Men när TV filmar gråtande föräldrar vid en tom spjälsäng är det svårare att förstå och det är enkelt att tro att socialtjänsten har gjort fel. Men i det fallet fick inte socialtjänsten någon kritik när handläggningen granskades.

I princip är det enkelt att förstå att en förälder som utsätter sitt barn för hemlöshet, missbruk och våld inte är en bra förälder. Men i praktiken är inte lagen utformad på sådant sätt att alla barn som som far illa har rätt till hjälp. I vårt land är föräldrarnas rätt till sina barn starkt skyddad.

I princip är det enkelt att förstå att alla barn inte är lika och behöver olika saker. Ändå är det så enkelt att tycka och tänka om andras barn och vad det behöver. Samtidigt som man kanske inte alls känner barnet. Och ytterst i samhället skall det finnas ett system som består av människor som skall kunna utreda att barn får sina behpv tillgodosedda. Det systemet styrs av lagar och en budget.

I princip är det enkelt att förstå att alla föräldrar inte är lika bra föräldrar och att det finns föräldrar som behöver mer stöd än andra. Men jag kan inte ens förställa mej känsla av att bli utredd och bedömd av av någon man inte känner och inte har koll på. Och denna människa skall bedöma ens föräldraförmåga.  Även om man vet om att man behöver stöd hur skall man kunna be om det. De flesta av oss berättar inte ens för vår omgivning om våra största bekymmer eller ber om hjälp.

I princip är det enkelt att förstå att vuxna som skall adoptera bör förberedas för adoption och att samhället måste ta ett ansvar, genom utredning, att det är en lämplig familj. I praktiken blir det väldigt mycket svårare. Det här är ofta vuxna som är ”äldre”, högutbildade och mer vana att bedöma andra i olika former än att behöva granskas själva. Det är vuxna som längtat, gråtit, drömt och fattat svåra beslut. Så praktiken blir mycket svårare än principen för många.

Fast egentligen är väl praktiken lika enkel som principen. Det är bara verkligheten som ställer till det.

Visst finns det…

Visst finns det bra och dåliga föräldrar. Visst finns det bra och dåliga sätt att uppfostra barn på. Men det är jobbigt att tala om. För hur talar man om andra om att man inte delar deras syn på barn, barnuppfostran, sättet att tala till sina barn, regler, tankar, etc…

Och då menar jag inte de föräldrar jag möter för där är det enkelt. Det är enkelt för det är så fel. Jag menar de föräldrar man har har runt sig, vänner, släktingar, arbetskamrater, alla de där föräldrarna. För visst är det så, att det finns föräldrar som man bara önskar att man kunde vara lika bra som. Eller föräldrar som man lämnar med en suck och tänker att det är tur att man inte är som dem.

Men det är sällan man talar om det.

Ofta förklaras föräldrarna förmåga med att de har enkla eller jobbiga barn. Men tänk om det inte är sant. Tänk om de faktiskt bara är ovanligt bra eller dåliga som föräldrar. Varför skall man då inte få ta åt sig den äran eller den skulden? Varför skall det läggas på barnet?

Självklart finns det en växelverkan och barn är olika. Men föräldrar är också olika. Vi är också olika bra, dåliga, tålamodiga, flexibla, kärleksfulla, gränssättande… Det är väl inte upp till barnet att vara ett barn som vi kan vara bra föräldrar åt. Det är väl upp till oss att vara så bra föräldrar som barnet behöver.

Och alla är inte lika bra föräldrar.

Groggy men inte full…

Huvudet känns som om jag druckit fyra glas vin och låtit bli att äta mat. Det sista har väl aldrig hänt och hurvida glasen enbart brukar vara fyra låter jag vara osagt.  Förstår inte rikigt varför huvudet känns aldeles snurrigt och halvt väck men det kan väl drabba alla.

Imorgon börjar mitt jullov och det varar till 13 januari. Det skall bara bli skönt. Nåja, jag jobbar dagarna mellan jul och nyår men det är helt okej. Det är igen som vill tala med oss då… Och de som måste har liksom inget val för då är det verkligen akut. Jag tycker om att jobba de där dagarna. Antingen är det verkligen julefrid och jag kan bara sortera papper eller så är det totalt kaos och man kan bara göra det som är totalt nödvändigt.

BusUngens förskola skall fira Lucia imorgon och båda hans föräldrar skall naturligtvis dit samt hans mormor.  BusUngen kan nog egentligen inte förstå varför hans mormor och morfar bor i eget hus när de egentligen hade kunnat bo hos oss. I alla fall, för att vara säker på att ingen missar något har BusUngen beslutat sig för att sova i sina pepparkakskläder, vilket inkluderar hatten, för att ingen skall glömma att klä upp honom imorgon. Och hans vekhjärtade mamma hade ingen ork att stoppa honom.  

Och när jag ringde hem från jobbet för att säga att jag var på väg hem så ville BusUngen tala med mej. Han ville fråga om vi kunde baka pepparkakor ikväll. Inte heller då hade jag hjärtat att säga nej. Så vi har bakat pepparkakor och han hade fullt upp hela kvällen. Inte ens Bollibompadraken kom  på tal.

Jag är nog lite blöthjärtad.

Ikväll är jobbigt…

Antagligen för att jag är trött. Ovanligt trött. Men ikväll hade jag bara viljat he ett besked. just nu känns det som om orken är slut och att tårarna vill rinna över. Det går över. Imorgon på jobbet ler jag igen. Det är inget falskt leende och det är heller ingen lögn när jag svarar att jag mår bra men det finns inget bakom. Det finns inga reserver, ingen framtid och ingen kraft över till andra.

På ett sätt är det ju en paradox med tanke på att mitt jobb egentligen handlar om att skapa energi, skapa föränding och ge kraft. Men det är också därför min arbetsgivare inte gett mej några nya ungdomar att arbeta med. De fem jag har håller väl mej tillräckligt sysselsatt men det är en annan historia. För att fylla min arbetstid är jag utsedd till sekreterare för mina arbetskamrater. Eller det var fel uttryckt. Jag har som arbetsuppgift att hjälpa mina arbetskamrater att göra klart arbetsuppgifter som de ligger efter med.

Jag ligger aldrig efter i mitt arbete.  Jag arbetar över istället för att ligga efter. Det är därför jag ligger på 120 timmar plus trots att jag tar ut tre veckors ledighet över jul.  Det komplicerar saken att jag arbetar 75% också. När skall jag ta ut ledigheten? Men organisation och struktur är också en av mina starka områden. Samt att jag är duktig på att formulera mig i våra utredningar och är mest van vid det nya utredningssystemet. Så jag sitter brevid mina arbetskamrater och säger vad de skall skriva och inte  skriva. Det där sista är nog det viktigaste. Hm, det finns en risk att de inte längre kommer tycka om mej när det här är klart.

Fast jag har väldigt kul. Jag får både skriva och bestämma över andra.  Nä, jag är inte fullt så hemsk som jag verkar. Bara nästan.

Men jag pratade bort mej från vår adoption. Fast det var ganska skönt. Det är så jag börjar må bra igen. Idag har jag faktiskt inte gjort något hemma. Jo, jag lagade middag men lekrummet har helt enkelt bara får vara i sin röra. Det blir klart en annan dag. Men det är så mycket som skall bli klart en annan dag. Och nu är jag sugen på något från köket men orkar inte resa mig upp för då hoppar båda hundarna upp och det orkar jag inte.

Till vår fördel…

Ville bara tacka för alla uppmuntrande kommentarer och alla runt om i landet som just nu håller tummarna för oss.  Just nu känns det som om ett snabbt besked är det viktiga, inte vilket besked. Men det stämmer naturligtvis inte, naturligtvis vill jag ha ett snabbt positivt besked. Men även om det är ett negativt besked är det ju positivt om det kommer fort.

Jag håller med om reflektionen att även när det inte känns som det går, som om oron, ovissheten skall äta upp all energi och livsglädje så kaplas den in och livet går vidare. Det är tur men väldigt konstigt.

Det påminner om min känsla vi de tilfällen jag har sörjt och fortfarande sörjer personer som stått mig nära men gått bort. Mitt i alla sorg, saknad och tårar går livet vidare. Det känns overkligt att livet bli normalt fast den där personerna som var så viktig inte längre finns. Ibland så glömer man bort men när man kommer på det så inser man att det tomrummet aldrig kommer kunna fyllas igen.

Och så känns vår adoption. Livet pågår, ibland glömer jag bort vår situtation men ofta finns deär ett utrymme som inte går att fylla med annat än ett besked.

Lite svårt formulerat men vi gör ett försök…

Vi har fått ett mejl från Taiwan.  Eller vi och vi, BFA har fått som de sedan skickat vidare till oss.

Så vad är domen? Att vakumet fortsätter. Modern har inte betalt in den avgift som krävs för att hennes överklagan skall prövas. Så domaren har bestämt att hon har tio dagar på sig att göra det. Om hon inte gör det skall han antingen avslå överklagan eller kalla till ny court hearing.  Det är ju ett besked men ibland väcker de mer frågor än svar:

-   Från när börjar de räkna tio dagar?
-   Blir det nya beslutet överklagningsbart?
-   Vad händer om modern säger nej vid en ny court hearing?
-   Om hon betalar in avgiften, vad händer då?

Jag hoppas att de räknar tio dagr från den dag hon lämnade in överklagan, då har tio dagar gått imorgon om det är arbetsdagar som räknas. I Sverige räknas alla dagar men jag har fått känslan av att i Taiwan handlar det om arbetsdagar. Och i så fall borde vi kunna räkna med ett besked om vilket beslut domaren har fattat nästa vecka.

Vi fick också information om att vårt mejl vidarebefodrats till domaren.